Lefa,
karavaanari, aviomies ja
vaimonsa omaishoitaja

Kiben kaatumisesta se lähti. Oltiin tuttuja vuosikymmenten takaa, mutta yksi soitto muutti kaiken. Kibe oli pulassa. Sormet olivat paketissa ja kotona oli koiranpentuja hoidettavana. Menin ystävänä auttamaan viikonlopuksi. Nyt on oltu naimisissa 12 vuotta.

Olen omaishoitaja, mutta vältän hoitamista. Toisen pitää antaa tehdä asioita itse aina kun se on mahdollista. Liiallinen hoitaminen on vain karhunpalvelus. Me tehdään molemmat omat osuutemme ja usein tehdään yhdessä. Kiben Parkinsonin tauti tuo omat haasteensa liikkumiselle, mutta vauhtia se ei ole hidastanut.

Me ollaan Kiben kanssa karavaanareita. Lapset ja naapurit sanoo, että koko ajan ollaan koirien kanssa liikenteessä. Ja niinhän me taidetaan olla. Koirat Orni ja Ruu nauttivat tästä samalla tavalla kuin me. Parasta tässä on se, ettei ole sidottu yhteen paikkaan. Kun on vaunu aina lähtövalmiina, niin elämäntyyli pysyy aktiivisena. Se sopii meille.

Omaishoitajana täytyy olla myös egoisti. On pakko laittaa oma jaksaminen etusijalla. Olla hyvällä tavalla itsekäs. Se on myös hoidettavan etu, kun omaishoitaja saa välillä levätä. Kunnan tulisi tukea omaishoitajia tässä työssä. Omaishoitaja on kunnalle resurssi, ei kuluerä.

Me aina mietitään yhdessä, että elämä täytyy ottaa sellaisena, kun se tulee. Vaikka tässä vanhetaan, niin kyllä me vielä jaksetaan.

 

Leif,
caravanare, make och
närståendevårdare för sin fru.

Det började när Kibe föll. Vi hade känt varandra i årtionden, men ett samtal förändrade allt. Kibe behövde hjälp. Hon hade handlederna gipsade och hundvalpar att sköta hemma. Jag var en vän som åkte för att hjälpa henne över ett veckoslut. Nu har vi varit gifta i tolv år.

Jag är närståendevårdare, men försöker undvika att vårda. Man måste låta den andra göra saker själv, alltid då det är möjligt. För mycket vård blir lätt en björntjänst. Vi gör båda vår del och ofta tillsammans. Kibe har Parkinsons sjukdom, vilket är utmanande då hon ska röra sig, men den har inte fått oss att dra ner på takten.

Jag och Kibe är caravanare. Barnen och grannarna säger att vi hela tiden är ute på vift med hundarna. Det är vi kanske. Hundarna Orni och Ruu njuter av utfärderna lika mycket som vi. Det bästa är att vi inte är bundna till en plats. När husvagnen alltid står redo blir livsstilen aktiv. Det passar oss.

Som närståendevårdare måste man också vara en egoist. Man måste prioritera sin egen ork. Vara självisk på ett bra sätt. Det gynnar också den som vårdas om närståendevårdaren får vila ibland. Kommunen borde stöda närståendevårdare i det här arbetet. Närståendevårdaren är en resurs och inte en utgiftspost för kommunen.

Tillsammans tänker vi alltid att vi måste ta livet som det kommer. Även om vi blir äldre, så orkar vi ännu.